Det var en helt vanlig arbetsdag. Plötsligt hörde jag mitt namn ropas.
Min chef hade just haft inköpsmöte, och nu kom hon med skuttande steg fram till mig. Det lyste i blicken.
”Känn på den här,” sa hon, och höll fram något litet. Med båda händerna och rak i ryggen gav hon mig en smal, blå remsa. Jag tog vördnadsfullt emot den.
Sen smälte jag lite. Blev kanske rentav darrig i knäna.
Nämen! Vad är det här? Lyocell?
”100%,” svarade hon, i samma ton som man säger ”jag lovar och svär på heder och samvete.”
Vi exklamerade och kuttrade över denna lilla bit en bra stund, sen tog vi oss i kragen och pratade om annat.
Men hela tiden stod jag och klappade på den lilla remsan jag hade i handen. Jag ville inte släppa den. Den var så gosig och fin och precis vad jag hade drömt om långt in i Tygnördshjärtat.
Efter mötet hamnade den där remsan på vårt arbetsbord. Den hängde där så man kunde ta och klappa på den när man gick förbi, eller stod vid datorn och väntade på att wi-fin skulle komma igång. Som en liten snuttefilt för vuxna. Den hängde där ända tills leveransen kom, med den stora biten tyg på rulle.
Undertecknad la beslag på 2,5 meter direkt. Nu går jag runt och klappar på den hemma, och drömmer om ett par byxor. Eller kanske en skjortklänning?